Nu har jag flyttat för en natt, till Korinji Farm, en biodynamisk gård med fabrik. Det är ytterligare fd grannar som jag hälsar på. De driver gården, mest odling av mango och de driver fabriken, torkning av frukt från biodynamiska gårdar. Man torkar allt man kan tänka sig i frukthänseende. Men det är mango och granatäpple som är störst. Och produkten exporteras till Tyskland. Det är Ms Vasantha och Mr Jayakaran (de är gifta) som äger det hela och även bodde i samma del av Battlagundo som jag. Vasantha är på plats och sköter ruljansen. En lastbil med granatäpple har just kommit och de ska in i produktionen.
Härute har man ett gästhus som jag får låna en natt. En oas med mycket grönska i en sluttning mot nordväst. Lite omväxling mot bylivet.
Idag har vi varit i Kodaikanal, tillflyktsort för engelsmännen när det blev för varmt på slätten. Här på 2.000 meters höjd känner man sig mer hemma klimatmässigt. Det är nästan så vi är upp bland molnen och det känns friskt efter hettan i byn.
Här blommade päron- och plommonträd. Fläderbuskarna var översållade av gulvita klasar av blommor. Det kändes riktigt som vår.
Mitt i stan finns en sjö/damm och omgivningarna är dramatiska med klippor och stup, men även fin natur med skog.
Till Kodaikanal kommer de stora skarorna i mitten av sommaren och här finns många sommarstugor nu. Folk från de stora städerna kommer hit för lite tystnad och svalka.
Även svenskar har haft sommarviste här och det fram till på 70-talet. Svenska missionärer tillbringade sommaren häruppe i ett litet område med bungalows.
På väg mot Kodaikanal finns matstället som serverar dosai med ost. Det är mumma.
Dosai görs av fermenterad rissmet som steks. Och sedan serveras med sambar och kokosnötschutney. Smeten gör man iordning kvällen innan. I värmen kommer den att jäsa till och bli lagom go på morronen.
Om man istället för steka, ångkokar smeten blir det iddli.
Det där med ost är en specialare, det finns ett mejeri upp vid Kodaikanal som förser dem med ost. Och den hamnar på dosain.
Jo, det här med valet; det är val till parlamentet i Delhi och därmed också ny premiärminister. Inget annat. Delstatsval blir det om två år.
Här i Tamil Nadu är det lokala politiker som kampanjar. De vill åt de 40 platserna i parlamentet som Tamil Nadu har fått. Detta baserat på folkmängd.
Men kampanj är det och stora plakat syns överallt. Vallöftena är många och redan nu använder sittande parti skattemedel för att muta till sig röster.
Så nu kanske det blev rätt.
Här en valaffisch utanför ett tempel inte så långt från Kanyakumari;
I vart och vartannat gathörn i Madurai ligger det en hög med plaströr, förberedelser för fiber, tolkar jag det som.
Redan 2002 när jag var i Indien för första gången, grävde man ner IT-rör och det upp mot samhällen på sluttningarna av Himalaja.
Här ligger i vart fall några färggranna rör som ska serva Madurai med fiber, och vad allt det kan innebära, kabel-TV, IP-telefon och snabba nätuppkopplingar.
Man må ta de onde med det gode!
Om vi nu är inne på det här med sötsaker så blir det nu ett inlägg om glass. Det vet man ju att glass ska man undvika och speciellt mjukglass när man är i tropiskt land.
Det är många som klagar på Glassbilen hemma och dess truddilutt. Här klagar ingen. Är det inte lite/mycket oväsen så verkar man inte trivas. Och glassbilen här gör inte så mycket väsen av sig.
Det är Lazza – icecream som säljs. Tillverkningen startade i Oman för ett bra tag sedan. Lazza – alla goda ting i livet.
Nu ligger huvudkontoret i Kerala med fabriker runt om i landet. Och planen är att bli multinationell. Första fabrik utanför Indien är i Kongo.
Och det kanske inte dröjer så länge innan vi har glas-tuck-tuckar därhemma och nya ljud att förfasa oss övre.
Läckert? Drypande av socker/sirap/honung ser dessa bakverk bara för sötsliskiga ut. Kalorier en masse!
Sådana här äter man inte dagligdags, men till kalas eller högtider köper man olika bakverk och sötsaker. Och de är verkligen söta saker. I lagom dos kan de vara helt ok och den på bilden är rätt god.
Ensidig kost, skräpmat från väst och inte mycket motion bidrar till att Indien har en växande andel diabetiker nu. Det är till och med så att det blivit en folksjukdom. Sjukvården är till stor del subventionerad, men mediciner som till exempel insulin betalar patienterna själva.
Här står ett fält med mogna okrafrukter. Okra, ursprung Afrika, odlas mycket här ikring. Den är släkt med våra malvor och ävensom hibiskus, samma familj. När den blommar är fältet fyllt med ljust gula blommor som liknar just malva/hibiskus.
Ok, de är gröna och tycks vara omogna, men de är mogna för skörd. De äts råa, inte så vanligt, eller stoppas i grytan. Jag gillar inte okra, innehållet är lite slemmigt och smak utan sensation. Så den är säkert nyttig.
Varje morgon sopar man, kvinnorna, runt huset och framför dörren ritar man med kalkpulver ett välkomnande mönster, en kolam.
Det är ett geometriskt mönster som ska bringa lycka och välgång till alla som bor i huset. Förr använde man rismjöl, men det drar till sig ohyra så nu är det kalk. Vid stora högtider skaffar man färgpulver och då kan dessa kolam bli riktigt imponerande konstverk.
När jag passerade kaninerna i Maduria tog jag en bild och nu blir jag varse att den har formen av en swastika – här är det välkomstsymbol för gudinnan Lakshmi, välgångsgudinnan.
Madurai har den bästa ögonvården i södra Indien, Aravind Eye Hospital. För drygt en vecka sedan fick jag recept på nya progressiva glas och idag är jag här för att hämta de nya.
Så Marie, ett uppdrag till avklarat och månne de är snygga dom nya bågarna må du tro!
Hela sjukhuset är en donation för en del år sedan för att råda bot på ögonsjukdomar i den här delen av landet.
Vanligaste åkomman är en bristsjukdom som drabbar ögonen hos unga och som kan begränsas med tillskott av vitamin A.
Många andra ögonsjukdomar och synfel behandlas här och glasögon provas ut.
När jag var här för drygt en vecka sedan tittade optikern på mitt förra recept, kikade en gång till och sa sen:
– men det är ju min namnteckning! Vi har träffats förr,
och visst var det så.
