Min vän Sati jobbar på farmen Korinji och han bor i Veilinakanpatti. Med buss tar det honom en timme till jobbet. I morse hämtade han mig (fvb t Korinji) och presenterade stolt sin familj, fru och två barn. De bor en bit från själva byn, dalithfamiljerna. De är ca femtio hushåll som bildar en egen koloni. Staten har hjälpt till med husbyggen så att man kan bo drägligt. Ett rum med kök i ett och ett pojarum. Det är trångt även för en liten familj.
De är alla utan odlingsjord och många livnär sig på dagsverksinsatser i jordbruket, på byggen, vid något tegelbruk och vad de kan få. Situationen för dalither har förbättrats men är fortfarande mycket dålig, de anses av många som andra klassens innevånare och blir då också billig arbetskraft, ett slags apartheid.
Sati är ett undantag och hans arbetsgivare är måna om sina anställda.
Visst är väl även den här bilen något man förknippar Indien med, Ambassador. Den tillverkas/des av Hindustan Motors med start någon gång på 50-talet.
Det är bekymmer för HM nu när utsläppsregler blir tuffare. Den trogna dieselmotorn måste ses över och ändras efter kraven. Tillverkningen låg nere ett tag och nu…..
Är det någon som vet?
Ful eller snygg?
Förhoppningsvis lite mer miljövänlig nu!
Nu har jag flyttat för en natt, till Korinji Farm, en biodynamisk gård med fabrik. Det är ytterligare fd grannar som jag hälsar på. De driver gården, mest odling av mango och de driver fabriken, torkning av frukt från biodynamiska gårdar. Man torkar allt man kan tänka sig i frukthänseende. Men det är mango och granatäpple som är störst. Och produkten exporteras till Tyskland. Det är Ms Vasantha och Mr Jayakaran (de är gifta) som äger det hela och även bodde i samma del av Battlagundo som jag. Vasantha är på plats och sköter ruljansen. En lastbil med granatäpple har just kommit och de ska in i produktionen.
Härute har man ett gästhus som jag får låna en natt. En oas med mycket grönska i en sluttning mot nordväst. Lite omväxling mot bylivet.
Idag har vi varit i Kodaikanal, tillflyktsort för engelsmännen när det blev för varmt på slätten. Här på 2.000 meters höjd känner man sig mer hemma klimatmässigt. Det är nästan så vi är upp bland molnen och det känns friskt efter hettan i byn.
Här blommade päron- och plommonträd. Fläderbuskarna var översållade av gulvita klasar av blommor. Det kändes riktigt som vår.
Mitt i stan finns en sjö/damm och omgivningarna är dramatiska med klippor och stup, men även fin natur med skog.
Till Kodaikanal kommer de stora skarorna i mitten av sommaren och här finns många sommarstugor nu. Folk från de stora städerna kommer hit för lite tystnad och svalka.
Även svenskar har haft sommarviste här och det fram till på 70-talet. Svenska missionärer tillbringade sommaren häruppe i ett litet område med bungalows.
På väg mot Kodaikanal finns matstället som serverar dosai med ost. Det är mumma.
Dosai görs av fermenterad rissmet som steks. Och sedan serveras med sambar och kokosnötschutney. Smeten gör man iordning kvällen innan. I värmen kommer den att jäsa till och bli lagom go på morronen.
Om man istället för steka, ångkokar smeten blir det iddli.
Det där med ost är en specialare, det finns ett mejeri upp vid Kodaikanal som förser dem med ost. Och den hamnar på dosain.
Jo, det här med valet; det är val till parlamentet i Delhi och därmed också ny premiärminister. Inget annat. Delstatsval blir det om två år.
Här i Tamil Nadu är det lokala politiker som kampanjar. De vill åt de 40 platserna i parlamentet som Tamil Nadu har fått. Detta baserat på folkmängd.
Men kampanj är det och stora plakat syns överallt. Vallöftena är många och redan nu använder sittande parti skattemedel för att muta till sig röster.
Så nu kanske det blev rätt.
Här en valaffisch utanför ett tempel inte så långt från Kanyakumari;
I vart och vartannat gathörn i Madurai ligger det en hög med plaströr, förberedelser för fiber, tolkar jag det som.
Redan 2002 när jag var i Indien för första gången, grävde man ner IT-rör och det upp mot samhällen på sluttningarna av Himalaja.
Här ligger i vart fall några färggranna rör som ska serva Madurai med fiber, och vad allt det kan innebära, kabel-TV, IP-telefon och snabba nätuppkopplingar.
Man må ta de onde med det gode!
Om vi nu är inne på det här med sötsaker så blir det nu ett inlägg om glass. Det vet man ju att glass ska man undvika och speciellt mjukglass när man är i tropiskt land.
Det är många som klagar på Glassbilen hemma och dess truddilutt. Här klagar ingen. Är det inte lite/mycket oväsen så verkar man inte trivas. Och glassbilen här gör inte så mycket väsen av sig.
Det är Lazza – icecream som säljs. Tillverkningen startade i Oman för ett bra tag sedan. Lazza – alla goda ting i livet.
Nu ligger huvudkontoret i Kerala med fabriker runt om i landet. Och planen är att bli multinationell. Första fabrik utanför Indien är i Kongo.
Och det kanske inte dröjer så länge innan vi har glas-tuck-tuckar därhemma och nya ljud att förfasa oss övre.
Läckert? Drypande av socker/sirap/honung ser dessa bakverk bara för sötsliskiga ut. Kalorier en masse!
Sådana här äter man inte dagligdags, men till kalas eller högtider köper man olika bakverk och sötsaker. Och de är verkligen söta saker. I lagom dos kan de vara helt ok och den på bilden är rätt god.
Ensidig kost, skräpmat från väst och inte mycket motion bidrar till att Indien har en växande andel diabetiker nu. Det är till och med så att det blivit en folksjukdom. Sjukvården är till stor del subventionerad, men mediciner som till exempel insulin betalar patienterna själva.
Här står ett fält med mogna okrafrukter. Okra, ursprung Afrika, odlas mycket här ikring. Den är släkt med våra malvor och ävensom hibiskus, samma familj. När den blommar är fältet fyllt med ljust gula blommor som liknar just malva/hibiskus.
Ok, de är gröna och tycks vara omogna, men de är mogna för skörd. De äts råa, inte så vanligt, eller stoppas i grytan. Jag gillar inte okra, innehållet är lite slemmigt och smak utan sensation. Så den är säkert nyttig.
