Byn vaknar till liv och här är det ingen större skillnad på vardag eller helg. Den stora skillnaden är att skolbarnen är lediga och någon som jobbar i stan är ledig. Fiskhandlaren har kommit och sitter mitt på torget och skär upp sin fisk i lagom stora bitar. I en plastback simmar några malar omkring i minimalt med vatten. Och runt om står hugade kunder.
Mjölkförsäljerskan är också på plats och portionerar ut med mått från sin stora kruka till alla sina kunder. Hon ingår i en grupp av kvinnor, en självhjälpsgrupp, som har det som sin inkomstkälla. Cirhep har varit med och stöttat.
Det är söndag morgon i byn och rätt lugnt trots allt.
Alla ansträngningar till trots så är det konventionella, kemiska jordbruket dominerande. Och när solen dalar och det känns lite svalare och vinden har lagt sig så startar småbrukarna sina motordrivna ryggsprutor, ett ettrigt läte. Bland blombuskarna står det en dimma av sprutmedel. När jag kommer fram så har odlingen fått sig sin dusch, ut ur fältet kommer en ung lantbrukare med ett leende. Han presenterar sig som Mani och han har just sprutat mot virusangrepp, om jag förstår honom rätt. Han har inga skydd överhuvudtaget, och han ruskar bara på huvudet; No problems!
Jo, skolan jag träffade häromdan är här på CIRHEPs träningscenter som ett slags lägerskola. Det är en klass om 25 – 30 elever och tre lärare. De har tittat runt i omgivningarna och lärt sig om ekologisk odling, klättrat upp på berget, hjälpt lantbrukare att skörda blommor och följt med till marknaden. Och idag stod studiebesök på dagordningen.
Besöket hos chefsadministratören var intressant. All undervisning är på engelska och en lärare översatte både vad han chefen sa och vad eleverna frågade;
Det sker en omfattande utveckling av blocket säger bossman;
Det finns en garanti att alla arbetslösa kan arbeta minst 100 dagar med lön.
Alla som är under fattigdomsgränsen är berättigade till en bra bostad (se inlägget om Sati).
Vägar ska underhållas, även ute i byarna.
All annan infrastruktur ska underhållas med gatubelysning mm
Skolor ska fungera
Bidrag för att minska energianvändning har införts, sk grönahusprogram.
Och sedan är besöket över. Många frågor blir obesvarade;
Hur tacklar man vattenfrågorna?
Vad gör man för att stävja den omfattande korruptionen?
Mm
Mannen i vit skjorta vid bordet är chefen för Blocket.
Idag lördag är skolan kvar som jag träffade häromdagen, de ska på studiebesök; en tegelfabrik, en destillationsanläggning och chefen för Nilakottai Block.
Tegelbruket är stort och efterfrågan är hög nu när det byggs överallt. Produktionen går på högvarv.
Destillationen ligger just nu nere, priset på blommor, som är råvara, är alltför högt. Man destillerar oljor ur olika doftande blommor och destillatet säljs sedan på export. Det blir till parfym i allt från tvål och tvättmedel till exklusiv parfym.
35 personer är anställda och omsättningen mellan 10 – 15 crore/år. 1 crore är 10 miljoner, allt i rupees.
Administratören för Nilakottai Block kommer i näst inlägg.
Stillastående fabrik, modern och med stor kapacitet.
Tidig morgon på en indisk farm, solen går upp vid sextiden, det är ingen större skillnad över året. Och det är tyst från trafik men desto mer av naturens alla läten. Det är småfågel i buskarna korna vandrar runt med kohägrar i följe.
Korinji är egentligen en blommande buske som växer talrikt i bergen bara någon mil bort. Den blommar i maj juni och då skimrar bergssidorna i blålila och det händer vart 12:e år. Senast var 2006 och jag har sett den i blom! Och det är då farmens namn och färgsättning. 2018 är det dags igen!
I fabriken är man i full gång med att kärna ur och lägga kärnor med fruktkött på torkgaller. Det är kvinnorna som jobbar dagskift, på kvällen kommer ett gäng unga män.
Enligt Ms Vasantha är torkade granatäpplen “Very tasty” och det med en indisk accent.
Min vän Sati jobbar på farmen Korinji och han bor i Veilinakanpatti. Med buss tar det honom en timme till jobbet. I morse hämtade han mig (fvb t Korinji) och presenterade stolt sin familj, fru och två barn. De bor en bit från själva byn, dalithfamiljerna. De är ca femtio hushåll som bildar en egen koloni. Staten har hjälpt till med husbyggen så att man kan bo drägligt. Ett rum med kök i ett och ett pojarum. Det är trångt även för en liten familj.
De är alla utan odlingsjord och många livnär sig på dagsverksinsatser i jordbruket, på byggen, vid något tegelbruk och vad de kan få. Situationen för dalither har förbättrats men är fortfarande mycket dålig, de anses av många som andra klassens innevånare och blir då också billig arbetskraft, ett slags apartheid.
Sati är ett undantag och hans arbetsgivare är måna om sina anställda.
Visst är väl även den här bilen något man förknippar Indien med, Ambassador. Den tillverkas/des av Hindustan Motors med start någon gång på 50-talet.
Det är bekymmer för HM nu när utsläppsregler blir tuffare. Den trogna dieselmotorn måste ses över och ändras efter kraven. Tillverkningen låg nere ett tag och nu…..
Är det någon som vet?
Ful eller snygg?
Förhoppningsvis lite mer miljövänlig nu!
Nu har jag flyttat för en natt, till Korinji Farm, en biodynamisk gård med fabrik. Det är ytterligare fd grannar som jag hälsar på. De driver gården, mest odling av mango och de driver fabriken, torkning av frukt från biodynamiska gårdar. Man torkar allt man kan tänka sig i frukthänseende. Men det är mango och granatäpple som är störst. Och produkten exporteras till Tyskland. Det är Ms Vasantha och Mr Jayakaran (de är gifta) som äger det hela och även bodde i samma del av Battlagundo som jag. Vasantha är på plats och sköter ruljansen. En lastbil med granatäpple har just kommit och de ska in i produktionen.
Härute har man ett gästhus som jag får låna en natt. En oas med mycket grönska i en sluttning mot nordväst. Lite omväxling mot bylivet.
Idag har vi varit i Kodaikanal, tillflyktsort för engelsmännen när det blev för varmt på slätten. Här på 2.000 meters höjd känner man sig mer hemma klimatmässigt. Det är nästan så vi är upp bland molnen och det känns friskt efter hettan i byn.
Här blommade päron- och plommonträd. Fläderbuskarna var översållade av gulvita klasar av blommor. Det kändes riktigt som vår.
Mitt i stan finns en sjö/damm och omgivningarna är dramatiska med klippor och stup, men även fin natur med skog.
Till Kodaikanal kommer de stora skarorna i mitten av sommaren och här finns många sommarstugor nu. Folk från de stora städerna kommer hit för lite tystnad och svalka.
Även svenskar har haft sommarviste här och det fram till på 70-talet. Svenska missionärer tillbringade sommaren häruppe i ett litet område med bungalows.
På väg mot Kodaikanal finns matstället som serverar dosai med ost. Det är mumma.
Dosai görs av fermenterad rissmet som steks. Och sedan serveras med sambar och kokosnötschutney. Smeten gör man iordning kvällen innan. I värmen kommer den att jäsa till och bli lagom go på morronen.
Om man istället för steka, ångkokar smeten blir det iddli.
Det där med ost är en specialare, det finns ett mejeri upp vid Kodaikanal som förser dem med ost. Och den hamnar på dosain.
