Här i delstatens huvudort, Chennai, känner man en annan puls jämfört med den i Nilakottai eller Batlagundo.
Jag klev av vid Tambaram fvb till TEDE-trust. Det är i södra delarna av stan. Här har man byggt en IT-highway och de stora dataföretagen har kontor här, stora komplex. Hela staden är sammanbunden i ett stort nätverk och här konkurrera man med städer som Bangalore om datajobb.
Medelklassen ökar och då också en önskan om ett bättre boende. Husen runt Ranganathans farm är ett exempel. Här några bilder genom taxirutan, och sådana här lägenhetsbyggen omger hela Chennai.
Och den som har varit ute och rest har alltid mycket att berätta.
Efter en lång resa, start kl 6.00 tisdag morgon från byn och till Landskrona vid fyra på em onsdag, är jag nu hemma.
Och idag torsdag är det lagom dimmigt, vår i luften och kaffe i koppen utan socker. Avvänjningen har börjat.
Bilder ska till datorn, kläder tvättas och jag ska “landa”.
I helgen kommer en analys av vad jag upplevt i detta fantastiska/magiska/märkliga/motsägelsefulla/vackra/gästvänliga/korrupta/makalösa land.
Men iallafall en summering typ!
Dagens bild, vintergäck hemma i trädgården.
Lördag morgon kommer en ambulans in i byn. Ut kommer två sköterskor och en läkare. Det är dags att kolla upp hälsoläget hos de små. Samtidigt ska man ge poliospruta till några – trodde jag. Men vaccinet får man som ett par droppar, sen är det klart. De allra minsta vägs och mäts, som på BVC.
Den stora hälsobristen är ensidig kost. Man äter mycket ris och inte mycket grönsaker. De fattiga i byn är mest utsatta. De som tillhör schedule cast får köpa riset billigt. Ett sätt att fördela och se till att man har mat för dagen. SC är de som är dalither eller tillhör kast som är missgynnad.
Kastsystemet i Indien är en hel vetenskap. Det är inte avskaffat, vilket många tror. Man får dock inte diskriminera med hänseende till kast.
Bild på sjukstugan och bild på affären där det subventionerade riset säljs. Kvinnan på bild är Jayalalitha, Chief Minister of Tamil Nadu.
Drip-irrigation, eller droppbevattning är ett sätt att minska vattenförbrukningen. Staten ger bidrag till olika åtgärder för att minska konsumtionen.
Som små tunna ormar ringlar sig pvc-slangarna genom fälten. Vattnet kommer dit det ska.
Och visst är det så. Minskad åtgång desto lättare borde det vara att återställa grundvattnet till normalnivå.
Ris och bananer behöver mycket vatten, medan hirs och sorghum är mindre krävande. En omställning till, för klimat och vattennivå mer lämpliga grödor, är viktigt för Tamil Nadu.
Så här har det sett ut på mornarna när Chandra åkte iväg till jobbet. Det är Jaykumar, systerdotterns man, som kör och dessutom deras två döttrar. En vanlig syn här i Tamil Nadu. Det finns plats till många på en MC.
Igår mellanlandade jag på Ranganathans TEDE-trust. Det är en NGO som R startade för 30 år sedan tillsammans med en svensk. Då var det ekologisk odling som stod på agendan och så är det till stor del även idag.
Marknadsföringen av ekologiska produkter sköter organisationen numera hemifrån i en liten butik. R har en liten farm på några acres. Jag får en liten guidad tur i kvällens mörker av dotterns lilla dotter, Rs barbarn mao.
Hon pekar med ficklampan på tomater, brinjal, bitter goud, bananer och mycket annat.
Men runt gården har nu nya hus vuxit upp; lägenhetskomplex och de är stora. På baksidan av farmen är de nära och kolossala.
Tidig morgon, solen ger en morgonrodnad som jag inte sett förr. Kanske för att det är tidigt och jag är uppe tidigare än vanligt. Det är tyst och stilla – nej inte då. Men lite mindre ljud än vanligt.
Och dagen tillbringade jag med att vandra ut, kika fågel och natur. En uggla! Eurasien Eagle Owl.
Och lunch på Menaksi Bavahn i Batlagundo. Regn på hemvägen men med bra skydd bakpå Enfielden.
Middag hos Mohan.
Imorron drar jag iväg härifrån, tidigt, för att hälsa på en annan organisation, TEDE-trust och Mr Ranganathan. Hans organisation är inriktade på ekologisk odling och marknadsföring av ekoprodukter.
Och sedan vidare till flygplatsen i Chennai fvb hem till L-A
Ett och annat inlägg till kommer, om ett par dar eller så.
Lite summering och några bilder jag bara måste få dela med mig av blir det.
Ha det tills dess.
Hela Indien är en enda stor arbetsplats. Det byggs vägar, stor fin väg förbi Batlagundo, fyrfiligt från Madurai till Dindigul osv. Även här i byn byggs det. Ena dagen en tom tomt, någon dag senare står huset där. Sedan är det mycket kvar naturligtvis, invändigt ska fixas och utvändigt ska putsas.
Det är kvinnor från kolonin som bär tegel och murbruk. Männen murar och gör andra dagsverken på bygget.
I området där jag bodde, Thiru Nagar byggs det också och det är inte sig riktigt likt. Jag har sett “mitt hus” på håll, det räcker.
Igår, söndag var folkhögskolan Albins på besök. Ett gäng unga vuxna med sin lärare kom på besök. De går en ettårig kurs som handlar om global rättvisa som har mycket utgångspunkt i den fackliga rörelsen.
De fick veta mycket om Cirhep och dess verksamhet.
En rundtur till olika projekt avslutades med en träff med en kvinnogrupp som odlar och saluför olika hirs och sorghumsorter. De var en grupp på tio kvinnor som kom för att träffa oss. De har lyckats väl i sina affärer och var mycket tacksamma för all hjälp de fått från Cirhep.
Här kommer några botaniska sevärdheter;
Sadelträd, ett eftertraktat trädslag med mycket doft
Lila ogräs i Mohans odlingar
Det brinnande trädet, art?
Sisal agave, odlas som tågväxt
Och rosa träd, färg som japanskt körsbär, men är en ärtväxt, används som foder och jordförbättrare
