Nu är jag i Kanaykumari, Cape Comorin, Indiens sydligaste spets. Jag har varit på många ställen runt om i delstaten men aldrig här på sydkusten. Och vilken lycka att få se havet. Indiska Oceanen, den västra och den östra och just här möts de.
Jag hittade till gästhusen, Tamil Nadu, tack Lotta, och fick ett rum med havsutsikt, en liten balkong och AC. Och som sagt, nu sitter jag här i havsbrisen, hör vågorna slå in och det hela är njutbart.
Det här är ett turistställe som många indier kommer till. Här finns ingen playa/beach för soldyrkare, men en liten sandremsa som invaderas av badsugna. Det är mest unga män syns i vattnet men även kvinnor badar, dock med sarin på.
Utsikt från min balkong/terrass, först bilar sedan hav!
Det är riktigt lagom vid tretiden att ta en promis i landskapet. När temperaturen sjunker under 30 så är det ok. Kikare och fågelbok, men inga nya kryss.
Jag följer den väg det efterlängtade vattnet tar när det kommer om en ack så sällan. Det kommer ju mycket, väldigt mycket på en gång och nerför berget bildas fåror där man kan ana hur det har forsat fram. Väl uppe på en av de lägre klipporna så ligger slätten framför en, brunbränd och torr.
Här upp en bit håller herdar till med sina getter. En gammal man (kanske i min ålder) är törstig och får lite av mitt vatten. Han blir mycket tacksam och vill gärna visa något för mig, en nyfödd getunge (heter det nog inte; valp, kalv, kid eller killing) – en liten killing. Den är alldeles naken och skär och ser ömtålig ut.
Templet mitt i byn är nyrenoverat. Det lagat, putsat och målat. Och det lyser om det i morgonljuset. Lite kitschigt månne och i sin miljö är det så självklart, gudar ska vara färgstarka.
Alla figurer ser välmående ut och några enstaka känner man igen.
Det är från detta templet som musiken strömmar vid högtider och andra tillfällen, och ibland på pin tji kan man tänka. Alltför mycket oväsen emellanåt som stör läxläsning och andra aktiviteter.
Och det här är bara ett av de många som finns i byn, fyra, fem totalt.
Det är mycket att förundras över i en indisk by. Den här väggen är ett exempel, med en stenfot och putsat tegel, och putsen är kodynga blandat med sand. Så här var de flesta hus byggda innan betongen kom in i bilden.
Men de mer traditionella husen var bättre isolerade och hade ett bättre inomhusklimat. Varma på vintern och svala på sommaren.
Nu satsar myndigheterna på att ersätta alla dessa gamla hus med hus av betong. Det är ju synd att man inte tar vara på gammal kunskap.
Lång promis. När solen börjar dala och temperaturen sjunker till lagom nivå brukar jag ta en promis i omgivningarna. Det är en hel del aktiviteter på några fält och jag får syn på en tröska som är i full gång. Det står en sky av gulvita blad runt traktor och tröskverk. Två grabbar langar upp till en tredje, uppe på maskinen, som fyller på. Och så rasslar det till och gula kärnor fyller på kärlet på andra sidan maskinen. Majskolvarna är tröskade.
Jodå, man odlar majs här och skörden verkar god. Kärnorna används sedan som kycklingfoder. Några majsbröd blir det inte.
Royal Enfield är den verkliga skönheten här när det gäller motorcyklar, en pärla.
Den tillverkades i England fram till 70-talet, sen la man ner tillverkningen. Ett indiskt företag var intresserade och tog över tillverkningen. Fabriken ligger nu i Jaipur och där kommer ut ca 30 – 35.000 per år.
Dunket från motorn påminner lite om fiskebåt, ett härligt dovt dunk.
Den lär numera importeras även till Sverige.
En klassisk MC som man nog ska ta sig fram med i maklig takt, en riktig glidare.
Jag tar en tur genom byn när fortbildningen känns lite långsam. Allt är på tamil, jag får det mesta översatt, men, som sagt jag tar en paus.
Mina kompisar sitter i skuggan vid templet och ägnar sig åt ett slags brädspel. Jag är mer än välkommen. De känner väl på sig att även jag är pansjo. De är kanske inte så bra på att förklara, eller om det är jag som…. men efter några omgångar har jag reglerna någotsånär klara för mig. Jag passar på att ta några bilder på mina nya vänner. När jag lämnar dem efter en stund känner jag stelheten i mina leder och här sitter gubbarna med korslagda ben i flera timmar.
Idag är det full aktivitet här ute på träningscentret. Stora grytan med ris kokar och grönsaker puttrar, det ska bli lunch för 30 – 40 personer. De kommer från olika byar och är medlemmar i vattenkommittéer som sköter byarnas vatttenhushållning.
Här är även presidenter för två olika Panschyat med för att få lite insikt. Ett par från den statliga banken finns också på plats.
Gruppdiskussionerna är livliga och det finns mycket att fundera kring.
Två dagar ska de var här. Ett bra sätt att uppdatera och verkligen betona vikten av vatttenhushållning.
Först en bild på deltagarna och sedan från köket, vedeldat och tjejerna som jobbar där.
Det är inte det lättaste att fånga fågel med en mobilkamera. I morse kom dock ett par olika arter och gjorde mig sällskap. Dom två stor som ser ut som korpar är en brednäbbad kråka. Och den lilla på antennen är en sädesärla, indisk version (white browed)
Jag har inte kommit ut så mycket på skådning som jag tänkt men har ändå prickat in en del roliga pippiar;
ett par olika örnarter, pelikaner, gam, hackspett, blåkråka, biätare och en liten uggla med läte påminnande om en groda.
Håll i er, här kommer en video från baksätet av en rickshaw på kvällen i Trichy.
Trafiken är intensiv och reglerna diffusa. Men alla följer samma regler, i stort sett. Man kan inte annat än beundra dessa rickshawförares smidiga sätt att leta sig fram i myllret. En liten glimt av ordnat kaos;
Video kommer, uppkoppling något dålig nu på förmiddan, hav tålamod!
