Äntligen, närkontakt med det djur man förknippar med öken mer än något annat, kamel, eller för att vara korrekt, dromedar.
Just hemkomna från en fyradagars ökenvandring står de där och tankar vatten vid sidan om landsvägen. Och foder ska de också få, hö av kamelgräs och en ärtväxt. Magiska djur på nära håll, och något sträva att klappa.
Kamelägaren vill gärna var med på bild.
Nu på morronen handlade dottern souvenir vi fortets port. I väntan på “the boss” satte vi oss i solen på ett fik en våning upp (ute) vid det enda bordet. En man frågade om det var ok att göra oss sällskap.
Han är från Irland, i min ålder, lärare och nu engelskmagister i den statliga skolan som ligger innanför murarna. Han helt enkelt knackade på och frågade om han fick hjälpa till. Ett självpåtaget uppdrag på fyra månader. Indiska statliga skolor har dåligt rykte här och han bekräftade. Ledighet införs snabbt om det är en alltför kall morron. Rektor lånar kateder och svarar på mobil mitt i undervisning etc etc
Men han kämpar på i sina klasser, ett annorlunda sätt att uppleva Indien.
Jag tog ingen bild av denne vänlige irländare utan det blir en bild på dottern och vår chaufför istället när vi just anlänt till vår första sanddyn;
Idag, söndag 26 januari är det Indiens nationaldag. Firandet startade redan imorse med skolklasser som skanderade i kör, prydligt uppställda.
Och nu ikväll var det musik och underhållning, sång och dans. Läktarna fylls snabbt på stadens arena, en stor stadium med underlag av ökensand.
26/1 1950 antog man den Indiska grundlagen och det ska firas.
Kuldara, by av 84 stycken som övergavs för 179 år sedan.
Kunglighet, Diwa Salam Singh Metha, kom ridande förbi byn.
Fick syn på 16 årig ung skönhet.
Vill gifta sig med henne.
Trots sina 50 år och fem fruar.
Byn har inget val, frivilligt eller med våld.
Hela byn flyr.
Byn ingår i byordning av totalt 84 byar. Alla byar töms samma natt.
Byborna uttalar sin förbannelse.
Ingen vågar bo i byn.
Nu turistmål.
Vakten vägrar bo i byn, bor några km bort.
Igår gjorde vi vår ökentur, med Jeep. Tharöknen är till stor del bebodd och byar ligger glest i detta torra landskap. På vår väg västerut besökte vi en övergiven by, med en märklig sägen (återkommer) och vidare via några små byar ut till vidsträckta sanddyner. Fantastiska formationer. Och där en bra bit bort sitter ökengänget; ett tjugotal gamar och väntar….
Solen sänker sig och stjärnhimlen tänds och visst känner vi igen Orions bälte, Karlavagnen och några till.
Stora delar av den här staden är byggd i gul sandsten och många har otroliga mönster i fasaden. Mönstren är inhuggna/karvade i sandstenen. När solen sjunker ger kvällsljuset staden dess gyllene färg. Den kallas också “the Golden City”.
Det är både nya och gamla som har dessa fina fasader.
Jaipur, den skära staden
Jodhpur, den blå staden
Jaisalmer, den gyllene staden
—————-
Välkommen Leopold
Längs den stora gatan i centrum sitter smeder på rad. Ässjorna hettas upp och en finurlig anordning förser elden med luft. Det är kvinnor som sköter luften genom att snurra på ett cykelhjul. Männen sitter på huk framme vid ässjan och glödgar det som ska smidas och framför sig har de sina städ.
Framför sig har de smidda verktyg; yxor, knivar, hackor till lantbruk mm. Det är verkligen imponerande vad de kan smida.
Den vanligaste blommande busken här är Bouganvillae, och i många olika färger och skepnader. Den här skapelsen fann vi längs infartsvägen mot staden. Rätt färg, i mitt tycke, men lite annorlunda i form. Färgvariationen är stor, allt från vitt till olika nyanser av rött och så den finaste, den cerise.
Och dagens thali – mums
Här i Jaisalmer frodades handeln under lång tid och rika köpmän mfl byggde sina palats, havelis.
Ett av de mer exklusiva, Badal Mahal, inhyser numera både museum och hotell. Innanför stora porten finns plats till både hästar och kor. Och i morgonljuset står den vita springaren där och dricker ur en ho av gyllengul sandsten. Man undrar hur de klarar sommarens hetta?
Och var är prinsen?
