Idag har vi varit i Kodaikanal, tillflyktsort för engelsmännen när det blev för varmt på slätten. Här på 2.000 meters höjd känner man sig mer hemma klimatmässigt. Det är nästan så vi är upp bland molnen och det känns friskt efter hettan i byn.
Här blommade päron- och plommonträd. Fläderbuskarna var översållade av gulvita klasar av blommor. Det kändes riktigt som vår.
Mitt i stan finns en sjö/damm och omgivningarna är dramatiska med klippor och stup, men även fin natur med skog.
Till Kodaikanal kommer de stora skarorna i mitten av sommaren och här finns många sommarstugor nu. Folk från de stora städerna kommer hit för lite tystnad och svalka.
Även svenskar har haft sommarviste här och det fram till på 70-talet. Svenska missionärer tillbringade sommaren häruppe i ett litet område med bungalows.
Det är riktigt lagom vid tretiden att ta en promis i landskapet. När temperaturen sjunker under 30 så är det ok. Kikare och fågelbok, men inga nya kryss.
Jag följer den väg det efterlängtade vattnet tar när det kommer om en ack så sällan. Det kommer ju mycket, väldigt mycket på en gång och nerför berget bildas fåror där man kan ana hur det har forsat fram. Väl uppe på en av de lägre klipporna så ligger slätten framför en, brunbränd och torr.
Här upp en bit håller herdar till med sina getter. En gammal man (kanske i min ålder) är törstig och får lite av mitt vatten. Han blir mycket tacksam och vill gärna visa något för mig, en nyfödd getunge (heter det nog inte; valp, kalv, kid eller killing) – en liten killing. Den är alldeles naken och skär och ser ömtålig ut.
Det är inte det lättaste att fånga fågel med en mobilkamera. I morse kom dock ett par olika arter och gjorde mig sällskap. Dom två stor som ser ut som korpar är en brednäbbad kråka. Och den lilla på antennen är en sädesärla, indisk version (white browed)
Jag har inte kommit ut så mycket på skådning som jag tänkt men har ändå prickat in en del roliga pippiar;
ett par olika örnarter, pelikaner, gam, hackspett, blåkråka, biätare och en liten uggla med läte påminnande om en groda.
Igår gjorde vi vår ökentur, med Jeep. Tharöknen är till stor del bebodd och byar ligger glest i detta torra landskap. På vår väg västerut besökte vi en övergiven by, med en märklig sägen (återkommer) och vidare via några små byar ut till vidsträckta sanddyner. Fantastiska formationer. Och där en bra bit bort sitter ökengänget; ett tjugotal gamar och väntar….
Solen sänker sig och stjärnhimlen tänds och visst känner vi igen Orions bälte, Karlavagnen och några till.
I morse hann jag med en lång runda i omgivningarna till vår lodgelika övernattning. Det var en sval och skön morgon när solen steg upp över bergen.
Ett stort område här ska avsättas till nationalpark. Lokalbefolkning påverkas och upplagt för konflikt. Samtidigt svedjer ortsborna sluttningarna under den torra och heta perioden. Erosion och avskogning blir följden.
Jag fick trots allt en artrik morgon och dammen bidrog med en svarthuvad ibis.
Och så en bild på vårt lunchställe på väg mot Jodhpur.
