Vid träningscentret står ett av de största träd jag någonsin sett, ett ficus religiosa eller banjan som de säger här.
Vid foten av trädet har man arrangerat ett litet altare (eller vad det kan kallas) som man pryder med blommor, och vid högtider, mat, och annat som man offrar till gudarna.
Bybor från de olika byar ikring kommer och lagar en god lunch på nyslaktad get och färska grönsaker. Samtidigt ber man till gudarna och nu om regn.
Ett sådant magnifikt träd – inte konstigt att det är heligt.
På väg hem fr Madurai stannade vi till vid en plantskola. Och den var imponerande, med alla sina tropiska växter. Här fanns stcklingar, ympade plantor och frösådda, och många olika arter. En stor mångfald med andra ord. Hit kommer stadsbor och handlar prydnadsväxter och hit kommer bybor för att handla nyttoväxter; mango, papaya, cashew, teak, mm
Plantorna var satta i olika stora plastpåsar, genialiskt.
Det blev några inköp, hibiskusen var mäktig!
Chandra har ett eget hus som bebos av väldigt många människor. När jag jobbade här för sju år sedan hade hon ett riktigt kyffe till hus, charmigt månne men som sagt ett kyffe.
För några år sedan rev hon rubbet och byggde nytt, ett hus i två våningar med takterrass. Ett väldigt fint hus – ett av de finare i byn.
Rummet innanför entrén är rummet där allting händer, här tittar man på TV, läser läxor, äter sina måltider, gör sig iordning inför en ny skoldag/arbetsdag etc- ett riktigt vardagsrum.
Här en gatubild i centrum av miljonstaden. Mc är det mest behändiga sättet att färdas, eller en tuc-tuc, trehjulig taxi, baby cab, motor rickshaw, den lilla taxin har många namn.
Och så en bild på en av de viktigaste inrättningarna, te-stället, det här strategiskt i ett gathörn. Alla dricker te, med mycket socker och mjölk, och det är starkt.
Madurai är en stor stad, över miljonen. Turister från hela Indien vallfärdar hit för att se templen. Och de är imponerande. Genom stan rinner, just nu ganska trögt, floden Vaiga. Flodområdet, med bankar och allt är brett och här finns tillfälle för heliga kor att beta. Någon tvättar kläder, full aktivitet.
När regnen kommer, om de kommer, tvättas allt undan och försvinner ut i Indiska oceanen.
På ett par ställen längs floden har byggföretag flashiga andelslägenheter i stor kontrast till övrig bebyggelse.
En snabbt växande medelklass vill ha bättre bostäder med AC, egen bil etc
Indien förändras snabbt.
Mitt på vägbanan ligger en hög av sorghum med sina rödaktiga små kärnor. Här kallas den för svart (black) sorghum. Den ligger där på vägen för att bli tröskad. Bilar, motorcyklar mfl kör över högen och av trillar kärnorna. Det är det sädesslag som trots allt gett lite avkastning denna säsong.
Ris kräver mycket mer vatten och en torr säsong som denna krävs mycken bevattning. Sorghum anses som fattigmansgröda och det är synd för den smakar både bra och är nyttigare än ris.
När kvällen kommer sopas kärnorna ihop och proceduren upprepas, trafiken är inte så tät på byvägen!
Center for Improved Rural Health and Environment Protection är organisationens namn som jag besöker. Det är en icke-statlig organisation som arbetar för byarnas bästa. I den här sydliga staten, Tamil Nadu, är torka ett återkommande problem och mycket görs för att minska effekterna.
Vattenhushållning är viktigt. När det väl regnar så måste man fånga vattnet och fylla på grundvattnet så att det inte bara rinner iväg som ytvattnet. De stora städerna har strikta regler för hur regnvatten ska ledas ner till grundvattnet.
Här på landsbygden får lantbrukarna hjälp med att gräva diken med rätt avvägning och restaurera äldre dammanläggningar mm.
Ekologisk odling är något man hjälper till med för att förbättra hälsan hos småbrukare och få en bättre ekonomi i jordbruket.
Kvinnor får stöd i självhjälpsgrupper med olika inriktning. Allt för att stärka kvinnorna i byarna.
Kvällsaktiviteter för kidsen och Mulleskola på söndag fm.
Det är ett brett fält och information och utbildning är viktigt. Cirhep har satsat på ett utbildnings/fortbildningscenter en bit utanför byn, Veilinakanpatti. Det är här jag bor i en liten stuga.
Madurai är södra Indiens tempelstad. Området är stort och templen många och höga. Jag kom inte för att tempelkika utan för att fixa mobilen (wow den funkar nu) beställa glasögon och köpa tyg till ett par skjortor.
Mohan har fullt upp och vi ses utanför templet strax efter lunch. I förstugan till templet håller månglarna till. Kommers av allt möjligt och de bästa tygerna i stan, enligt mr Mohan. Och utbudet är stort och tygerna väldigt fina (i mina ögon). Det blir några meter till skräddaren i Nilakottai, någon kilometer från byn.
Så mission accomplished!
Det här inlägget skulle kommit för några dagar sedan, men nu kommer det, inte minst för flygbilden norr om Channai;
Ja, oj då det blev flyg!
Tanken att färdas över kontinenten fr Delhi till den sydligaste delen och Madurai på 44 timmar är en resa i sig. Jag har gjort den två gånger, så vid närmare eftertanke var Air India ett lockande alternativ – lite mer än tre timmar.
Så nu sitter jag på flygplatsen i Delhi. Den är stor.
Så här tidig januarimorgon är dimman tät men plan startar och flygen håller tidtabell.
Som sagt, här sitter jag och tittar på människor och det är verkligen en mångfald.
6.30 går flyget mot Leh. Militärer men också traditionellt klädda i långrockar i ylle med mer tibetanskt utseende, några buddistiska munkar mfl
Spännande!
Min avgång mot söder visar en helt annan bild, det sydindiska.
Mellanlandning i Chennai.
Igår kväll strax innan solen var på väg ner tog mig Chandra, president för organisationen till en grannby. Många av byns barn var samlade och hade lite olika aktiviteter för sig. Många av uppfostrande karaktär andra mer lekfulla.
Barnen samlas ett par gånger i veckan och det är alltid olika saker på programmet.
Alla går i den vanliga byskolan på dagarna och på kvällen får man lära sig lite mer praktiska saker.
Och det är inget fel på deras engagemang!
