Torsdag morgon och på väg i buss ackompanjerad av indisk Bollywood-musik på hög volym. TV, två stycken, med DVD och de är avstängda. Busstationen är full med bussar och alla ska fram samtidigt. På något vis tråcklar vi oss ut ur röran och vidare ut ur Batlagundu, min gamla hemstad.
Jag ska till Trichy, byte i Dindigul, för att hälsa på en annan organisation, Kudumbam. Deras verksamhet är mycket den samma som cirheps, men har också en försöksgård för ekologisk odling. På organisationen lär det finnas två svenska volontärer som går en kurs på Biskops-Arnös folkhögskola.
Kudumbam är tamil och betyder familj.
Lite dogma över videon, befintligt ljus och ljud !! och inget stativ
Här i byn finns en brunn, en helt öppen brunn som man kan hinka vatten ifrån. Här finns också två små vattentorn. Vattnet i brunnen räcker inte på långa vägar utan nu har det lokal panchayat (sammanslutning av några byar) satsat på en ledning. Vid foten har man borrat ner till 1000 feet, ca 300 m som leds till respektive by och ska täcka behovet. Vatten pumpas till tornen och sedan ut till hushållen. Men det är begränsat till en timme varannan dag.
Så varannan dag samlar man vatten i färggranna tunnor. En del hus har vattentank och då fyller man på den med hjälp av lagom stora kärl. På bilden, Chandra och en fylld vattentunna som ska ner i tanken under huset.
Runt de stora städerna har småbrukare insett att det är mer lönsamt att sälja vatten i stan än att använda det till lantbruket!
Vid träningscentret står ett av de största träd jag någonsin sett, ett ficus religiosa eller banjan som de säger här.
Vid foten av trädet har man arrangerat ett litet altare (eller vad det kan kallas) som man pryder med blommor, och vid högtider, mat, och annat som man offrar till gudarna.
Bybor från de olika byar ikring kommer och lagar en god lunch på nyslaktad get och färska grönsaker. Samtidigt ber man till gudarna och nu om regn.
Ett sådant magnifikt träd – inte konstigt att det är heligt.
På väg hem fr Madurai stannade vi till vid en plantskola. Och den var imponerande, med alla sina tropiska växter. Här fanns stcklingar, ympade plantor och frösådda, och många olika arter. En stor mångfald med andra ord. Hit kommer stadsbor och handlar prydnadsväxter och hit kommer bybor för att handla nyttoväxter; mango, papaya, cashew, teak, mm
Plantorna var satta i olika stora plastpåsar, genialiskt.
Det blev några inköp, hibiskusen var mäktig!
Chandra har ett eget hus som bebos av väldigt många människor. När jag jobbade här för sju år sedan hade hon ett riktigt kyffe till hus, charmigt månne men som sagt ett kyffe.
För några år sedan rev hon rubbet och byggde nytt, ett hus i två våningar med takterrass. Ett väldigt fint hus – ett av de finare i byn.
Rummet innanför entrén är rummet där allting händer, här tittar man på TV, läser läxor, äter sina måltider, gör sig iordning inför en ny skoldag/arbetsdag etc- ett riktigt vardagsrum.
Här en gatubild i centrum av miljonstaden. Mc är det mest behändiga sättet att färdas, eller en tuc-tuc, trehjulig taxi, baby cab, motor rickshaw, den lilla taxin har många namn.
Och så en bild på en av de viktigaste inrättningarna, te-stället, det här strategiskt i ett gathörn. Alla dricker te, med mycket socker och mjölk, och det är starkt.
Madurai är en stor stad, över miljonen. Turister från hela Indien vallfärdar hit för att se templen. Och de är imponerande. Genom stan rinner, just nu ganska trögt, floden Vaiga. Flodområdet, med bankar och allt är brett och här finns tillfälle för heliga kor att beta. Någon tvättar kläder, full aktivitet.
När regnen kommer, om de kommer, tvättas allt undan och försvinner ut i Indiska oceanen.
På ett par ställen längs floden har byggföretag flashiga andelslägenheter i stor kontrast till övrig bebyggelse.
En snabbt växande medelklass vill ha bättre bostäder med AC, egen bil etc
Indien förändras snabbt.
Mitt på vägbanan ligger en hög av sorghum med sina rödaktiga små kärnor. Här kallas den för svart (black) sorghum. Den ligger där på vägen för att bli tröskad. Bilar, motorcyklar mfl kör över högen och av trillar kärnorna. Det är det sädesslag som trots allt gett lite avkastning denna säsong.
Ris kräver mycket mer vatten och en torr säsong som denna krävs mycken bevattning. Sorghum anses som fattigmansgröda och det är synd för den smakar både bra och är nyttigare än ris.
När kvällen kommer sopas kärnorna ihop och proceduren upprepas, trafiken är inte så tät på byvägen!
Center for Improved Rural Health and Environment Protection är organisationens namn som jag besöker. Det är en icke-statlig organisation som arbetar för byarnas bästa. I den här sydliga staten, Tamil Nadu, är torka ett återkommande problem och mycket görs för att minska effekterna.
Vattenhushållning är viktigt. När det väl regnar så måste man fånga vattnet och fylla på grundvattnet så att det inte bara rinner iväg som ytvattnet. De stora städerna har strikta regler för hur regnvatten ska ledas ner till grundvattnet.
Här på landsbygden får lantbrukarna hjälp med att gräva diken med rätt avvägning och restaurera äldre dammanläggningar mm.
Ekologisk odling är något man hjälper till med för att förbättra hälsan hos småbrukare och få en bättre ekonomi i jordbruket.
Kvinnor får stöd i självhjälpsgrupper med olika inriktning. Allt för att stärka kvinnorna i byarna.
Kvällsaktiviteter för kidsen och Mulleskola på söndag fm.
Det är ett brett fält och information och utbildning är viktigt. Cirhep har satsat på ett utbildnings/fortbildningscenter en bit utanför byn, Veilinakanpatti. Det är här jag bor i en liten stuga.
Madurai är södra Indiens tempelstad. Området är stort och templen många och höga. Jag kom inte för att tempelkika utan för att fixa mobilen (wow den funkar nu) beställa glasögon och köpa tyg till ett par skjortor.
Mohan har fullt upp och vi ses utanför templet strax efter lunch. I förstugan till templet håller månglarna till. Kommers av allt möjligt och de bästa tygerna i stan, enligt mr Mohan. Och utbudet är stort och tygerna väldigt fina (i mina ögon). Det blir några meter till skräddaren i Nilakottai, någon kilometer från byn.
Så mission accomplished!
