Äntligen, här kommer ett av dessa monumentala verk, templen i Tiruchchirappalli, Trichy, Sri Ranganathaswamy templet. Det är ett stort område, bland de största hinduiska som fortfarande är aktiva. Under december och januari besöks templen av en miljon människor.
Man möts av det högsta tornet, Rajagopuram, den kungliga ingången, 72 meter högt, rikligt dekorerat med gudafigurer.
I det centrala rummet ligger guden, Ranganatha och halvsover, en version av guden Vishnu, guden som skyddar och bevarar. In till det allra heligaste får jag som icke hindu inte komma.
Inom området finns ett otal olika tempel med sina pojarum där man ber och lägger några blommor, lite frukt mm.
När solen dalar och vi tänkte dra oss hemåt drar trummor och trumpeter igång. En av gudasymbolerna bärs ut ur ett av templen och bärs till den öppna platsen vid Rajagopuram. Människor samlas, bakom ett förhänge håller ett gäng Brahminer poja, bön. Och swish ridån går ner och folket jublar. Sedan bjuds på Pongal, en söt grötaktig anrättning till alla.
Idag söndag har Poppy tagit hand om mig. Dvs hon har mycket entusiastisk berättat om hur hon jobbar och vilka goda resultat det blir. Mycket handlar om att ställa om till ekologisk odling och hushålla med vatten. Vattenkrävande grödor som ris och sockerrör borde ersättas med mindre krävande som hirs och sorghum.
Man stöttar kvinnogrupper på olika vis också. Något man tagit tag i nu under senare år är att stötta de ung kvinnor som blir utnyttjade av textilindustrin. Industrin lockar med bonus efter ett visst antal år och på så vis blir de kvar under urusla arbetsvillkor eftersom bonusen uteblir om man säger upp sig innan kontraktstidens är över.
Istället för att återvända efter en ledighet erbjuder Kudumbam tjejerna utbildning och hjälp till att start egen verksamhet. Det har gått över förväntan bra.
Efter en intressant förmiddag fick jag följa med Poppy hem och träffa hennes familj. Och lunch, indisk hemlagad lunch, wow.
Och ett familjefoto framför det nya huset.
Trichy har en jättelik anläggning för att reparera och underhålla järnvägsvagnar och lok. Och då finns det ett behov av mat och mycket annat.
Var söndag har man en marknad här, en stor marknad för allt, i stort sett. En marknad för fisk, fågel, get och får. Enorma mängder grönsaker och frukt finns naturligtvis. Leksaker, husgeråd, smycken som armringar mm. Och alla dessa levande höns, duvor, kalkoner, kaniner och till och med en hundvalp.
Det är ett spännande folkliv och kommersen är högljudd.
Vi hittade även jackfruit på marknaden, en riktigt god frukt.
Där står den, den lilla revolutionerande bilen, stadsbilden för fyra personer. Världens billigaste bil, bilen som skulle finnas i varje familj. Det verkar inte ha blivit den storsäljare man tänkt men några stycken rullar trots allt på vägarna här. Vid första anblick ser det inte så trafiksäker ut. Och konkurrensen med andra småbilar är stor.
Men kolla lite gullig är den ju;
Redan vid femtiden signalerar templet att en ny dag randas genom att basunera några låtar. Det låter som musik från det senast från Tollywood, Tamil Nadus svar på Bollywood.
Vid sextiden är det dags för kyrkan i kvarteret att väcka, kyrkokörens sång med orgelmusik hörs vida omkring, det är ju söndag.
Tuppar gal, hundar skäller och man hör en och annan fågel; babblare, myna, parakiter mfl
Grannen startar sin vespa och en annan granne sitter utanför dörren och läser tidningen. Frun i huset bär in vatten och några barn leker. Mycket av livet sker utomhus, med en temp. som inte understiger 20 grader så är det ju inte så konstigt.
Kor och getter passerar och här skulle man kunna sitta utanför Oswalds gästhus och bara fascineras av folklivet.
Ett smart sätt att förse risodlingar med kväve är att plantera in en liten ormbunksart, Azola i fältet. Den liknar mer en alg där den flyter på vattenytan än en ormbunke. Azolan får näring av riset och med hjälp av mikroorganismer binder den kväve som riset tar nytta av, win-win.
Här i ett par baljor på farmen ser det lite trångt ut men man tar plantor ut till fältet, sätter ut glest och de kommer att sprida sig snabbt och ge en bra effekt på grödan.
Vi hinner med ett besök på en närliggande ekologisk gård också. Här odlas ett par ha (1 ha= 100 •100 m) och det mesta har varit uppodlat med ris och är nu skördat. När riset står där och växer kallar man det paddy, förklara min guide och översättare, Viji. Hon har tagit masterexamen i Social Work och jobbar nu för Kudumbam härute på farmen. Hon var själv barnhemsbarn här för tio år sedan.
Riset, som såddes sent, ser väldigt frodigt ut och till ett litet fält finns vatten tillräckligt.
Skörden har varit sämre än vanligt, 26 säckar mot 40 när regnen är mer normala.
Vita kohägrar vandrar omkring i vattnet tillsammans med gråbruna natthägrar som lyser med sina vita vingar när de flyger upp.
Nu är jag tillbaka på Kolunji, gården som är ett mönster för många småbrukare här ikring. Hit kommer även andra organisationer, lantbruksföreningar och många andra som är intresserade av att lära sig om ekologiskt lantbruk. Här finns möjligheter att inkvartera och utspisa plenty med people.
Gården är som ett familjejordbruk. Här odlas ris, sorghum, hirs, bönor av olika slag och en mångfald av grönsaker. Allt ekologiskt. Vidare har man planterat en mängd olika trädslag, fruktträd och en art av accasia för ved till köket.
Denna säsong när det inte regnat ordentligt de senaste tre åren ser mycket brunt och stressat ut. Grönsaker vattnas men man kan inte bevattna hela gården. Trots allt är gården en oas jämfört med intilliggande fält.
Här finns också ett hem för föräldralösa barn. Några går i byskolan två km bort. Några, som ska ta igen det de missat av olika anledningar får undervisning på gården.
Jämfört med staden verkar det vara betydligt trevligare att få växa upp här.
Idag är det lördag och ledigt från skolan. Barnen hjälper till i köket, leker runt på gården och verkar må bra.
Nu på Kudumbams kontor, lite mindre än det förra, men de är färre i personalen nu så det är lagom stort. Här utgår man ifrån och här håller man kontakt med olika nätverk, andra organisationer mm. Det ligger i bottenvåningen på ett hus här i bostadskvarteren längs en väldigt lugn och fridfull gata.
Förmiddagen har jag tillbringat med chefen Oswald, som entusiastiskt berättat om verksamheten och hur han ser på den de närmsta åren framöver.
Det finns planer på hur man kan utveckla ekologisk odling och hur nätverk etableras för att nå ut till småodlare så även de kan ställa om till ekologiskt.
Försöksgården, Kolunji, ligger en bit från staden – det blir imorgon.
Just nu busar ett gäng apor utanför fönstret och för oväsen med soptunnorna.
En av de frågor man får är om det finns ormar. Det finns orm! Ute på landet finns det många och många olika arter. På baksidan, en bit bort från träningscentret visade Mohan mig en grop med lite bråte, sten och grenar, kvistar mm – Här finns både kobra och en art av huggorm, Russel viper, sa han. Och medan vi stod där kikade ett nyfiket huvud upp bland alla grenar, men var snabbt försvunnen igen. En brun snok.
Bilden är skinnet som blir kvar när en orm ömsat.
