Kategoriarkiv: Böcker, lästips

Omgiven av idioter

Månadens bok i september. Recensionen har dröjt men nu …. Thomas Erikson har skrivit boken “Omgiven av idioter” en riktig bestseller. Våra förväntningar var naturligtvis höga. TE delar in människor i fyra färgkategorier, alla med olika egenskaper, typ utåtriktad, aktiv, dominant etc. Och baserat på dessa färgkoder skulle arbetsgivare kunna sätta ihop väl fungerande team, eller?

Exemplen är många och några med hög igenkänningsgrad. TE kallar sig beteendevetare, en titel byggd på erfarenhet utan vetenskapliga underbyggnad. Boken är bitvis underhållande och stundtals irriterande kategorisk.

Kan man bygga strukturer i företag/organisationer genom att dela in människor i olika färger och göra matchningar efter det? Våra invändningar var många. Kan man ge en person en färg, är vi inte alla unika personer med egenskaper från alla dessa fyra färger som TE vill dela in oss i? Är vi alla samma personlighet över tid? Visst förändras vi. Och visst är vi olika i olika situationer.

Invändningarna kan vara många samtidigt som TE skriver dessa fackböcker och håller sina föreläsningar och håller workshops. En bra business och den fortsätter med; “Omgiven av dåliga chefer”.

Mödrarnas söndag

Graham Swift heter författaren till denna bästsäljare. Det är 1924 och den siste mars, mödrarnas söndag, (mors dag typ). Tjänstefolk på gods o herresäten har ledigt för att ha möjlighet att hälsa på sina mödrar.

Jane har ingen mor att hälsa på, hon beger sig till granngodset och hälsar på sin älskare. En relation över klassgränser som inte är socialt ok men som ändå accepteras? Eller är det här en husbonde jr som tar för sig för att han kan och har den position han har? Hade “Me too” hängt ut denne stilige unge man? Hur hade Janes historia skildrats av en kvinnlig författare?

Det är efterkrigstid och den unge mannen har överlevt till skillnad från sina två äldre bröder och många av hans kamrater i grannskapet. Ett stort ansvar vilar på denne mans axlar, kanske en alltför stor börda.

Ett läsvärt tidsdokument av en författare, Graham Swift, som föddes i London -49. Och den tid han skildrar är hans far- och morföräldrarnas tid.

Vi hade lite olika åsikter om boken, allt fr ointressant till en skicklig skildring av en omöjlig relation till “Downton Abbey”-känsla.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

En märklig titel på en, som vi tyckte bra bok. Potatisskalspajssällskap, ett ord med sex “s”, och ett ord som förknippas med svåra tider. Potatisskalen gav en god krispighet till pajen.

Historien utspelar sig på Guernsey, en ö i Engelska kanalen som även den ockuperades av tyskarna under andra världskriget. Nu är det 1946, efterkrigstid och en tid av framtidshopp men också umbärande. En ung författare, Juliet, brevväxlar med Mr Dawsey, en bonde på Guernsey, och Juliet bestämmer sig för att lämna London och Mr Reynolds, en amerikansk friare.

Boken handlar mycket om Juliets insikter av krigets fasor och hur öborna gjorde allt för att överleva. Boken är skriven i brevform och med ett och annat telegram. Ett berättargrepp som inte är så vanligt nu som på 1700-talet.

Juliet, friare, öbor, nya bekantskaper, böcker, vänskap, romantik, mm. Och ett allvarligt ämne. Mary Ann Shaffer och Annie Barrows, författarna, tar de för lätt på ämnet? och blir boken en “feel good”- roman? Schabblar de bort den tidens allvar? Läs den och skriv sedan en kommentar här!

Never let me go

En engelsk titel men på svenska, Kazuo Ishiguros roman från 2005. Ishiguro fick Nobelpriset nu senast, 2017. En engelsman med rötter i Japan, en berättare som ville bli popmusiker.

Romanen handlar om några ungdomar som växer upp på internatskola på den engelska landsbygden. Vi får berättelsen av Kathy som inleder med att säga att hon är vårdare och att hon är 31. Vi får hennes minnen av skolgången och hur de uppfostras att bli allmänbildade individer med egen själ. De som går på skolan är speciella och deras hälsa är viktig. Man anar en bit in i boken vad det handlar om och berättaren ger oss pusselbitarna efterhand. En tänkvärd historia med ett perspektiv på tillvaron som för oss är otänkbar och direkt fruktansvärd.

Ishigura lotsar oss skickligt genom berättelsen utan några stora åthävor. Inga pekpinnar, inga ställningstagande (eller?), det är mer upp till oss att reagera.

Vi tyckte alla att det här var en läsvärd bok och Återstoden av dagen finns nu på min lista: Att läsas.

Någonstans brister himlen

April månads bok, skriven av en debutant, Erika Olofsson Liljedahl, var Någonstans brister himlen. Erika är uppvuxen i Höganäs och det är dit systern i boken tar sin tillflykt.

Vi får följa Elis, en ung man på 13 snart 14 år som hjälper far med fisket i Bohuslän. Det är i slutet av 1920-talet, Sverige är fattigt och familjen kämpar för att få allt att gå ihop. Elis storasyster Signe försvinner en dag oväntat och utan ens ta avsked av Elis. En tragisk hemlighet i familjen kommer upp till ytan och när sedan mor i familjen dör av blodförgiftning så rymmer även Elis.

Det är en berättelse om hur Elis tänker hämta hem systern Signe för att ställa allt tillrätta. Vi får följa hans resa och vistelse i Höganäs där han får uppleva andra sidor av världen.

Vi i vår bokcirkel var överens om att det här var en läsvärd bok.

Mord i Havanna

En lagom trevlig bok var ett allmänt omdöme om Jan Mårtensons Mord i Havanna. Ett lugnt och eftertänksamt tempo och mycket av mansplaining när det gäller antikviteter, Kubas historia och annat som intressehöjare. Gourmén och huvudpersonen, Johan Homan, berättar också detaljerat om vad som inmundigas, allt från sillbullar till välhängda och marmorerad biffar.

Men vem var mördaren? Och varför dök inte testamentet upp? Åkte Anna till Las Vegas? När man kom till slutet var  en del frågor obesvarade. 

Själv tyckte jag boken var lite väl långsam för att vara en deckare. Johans teorier om motiv och händelseförlopp blev alltför mycket ältande. Och som sagt, vad hände egentligen?

Och till sist ett citat;  Man lever bara en gång. En gång är ingen gång.  Vad tänkte Jan Mårtenson med detta, eller vad det en lapsus?

De oanständiga profeterna i Tibet

Månadens bok, januari var Arto Paasilinnas De oanständiga profeterna i Tibet. En skröna om ett par män som har en briljant uppfinning och affärsidé; en bönerulle av modernare snitt. De beger sig iväg till Kina med ett provexemplar av denna deras inovation. I Kinas ska bönerullen masstillverkas och uppfinnarna rika. Men det blir naturligtvis en mängd förvecklingar, missförstånd och omöjliga utmaningar. De flyr från Tibet över till Indien och får träffa Dalia Lama bland annat.
Detta är inte den bästa Paasilinna skrivit, tvärtom var vi förundrade över att den var dålig. Ska ni läsa någon bok av Paasilinna så välj någon annan;
tex Kollektivt självmord, På jakt efter farfar eller den ljuva giftmörderskan för att nämna några.
Det blir inga nya böcker av Arto Paasilinna, 2009 drabbades han av en hjärnblödning och mår väl efter omständigheterna. Men, som sagt, några fler dråpliga goda historier blir det dock inte.

Den allvarsamma leken

Hjalmar Söderberg var månadens klassiske författare med boken Den allvarsamma leken. Hur blev detta en klassiker? Vad det en chockerande berättelse för sin tid eller bara en skildring av den tiden ur en mans perspektiv? Huvudpersonerna Arvid och Lydia är förälskade under sin ungdomstid och träffas åter senare i livet. Båda gifta på var sitt håll, och där kunde berättelsen sluta. Men, som sagt, de träffas igen och återupptar sin romans/kärlekslek, eller är det mer än en lek?
Är Arvid en s****stövel eller har han den höga moral som han i sin tur förväntar sig av Lydia. Lydia i sin tur har sin “historier” och Arvid känner sig bedragen. En skildring av dåtidens hyckleri och, i våra ögon, märkliga värderingar. Vi följer Arvid och hans våndor, men vi hör inte mycket om hur Lydia verkligen upplever situationen. Vi får några korta ögonblick av Lydias tankar i hennes brev till Arvid men inte mycket mer.
Och barnen är något som båda inte verka bry sig så mycket om. Inget lyckligt familjeliv i endera fallet.
Den slutar med att, ja hur avslutar man en sån här bok – läs den så får du veta!
Hjalmar Söderberg var journalist och det kan man ana i hur boken iakttar omgivningen en reporters text. Och Arvid är ju passande nog kulturskribent på en Stockholmstidning.
Läs om Hjalmar här

Hans Alfredsson

Till denna träff hade vi fokuserat på litterära verk av Hasse Alfredsson. Någon hade läst Gummitummen, En ond man, Tiden är ingenting mfl. Snabbt kan man konstatera att det är en brokig produktion och det mesta skrevs för 30 – 40 år sedan. Hasse o Tage var radarparet som höll igång samhällsdebatten. Det var roliga sketcher och trevliga revyer och som sagt med en underton av samhällskritik. 

Hasses böcker är inget undantag, En ond man skildrar i några historier maktmissbruk av en äldre brukspatron. Fortfarande en läsvärd historia. Tiden är ingenting är en släktkrönika där farfars farfars far föds i en jordkula. Under generationerna ärvs armodet och jämlikhetsidéer dyker upp i först i generationen som är aktiva på 60- talet. Läsvärd – nja, 

Gummitummen var dock en märklig bok med mycket nonsens och svårgreppat innehåll, kanske rolig för sin tid. 

Men som sagt det finns mycket mer att läsa.

Min fantastiska väninna

Romanen utspelar sig i ett fattigt Neapel under 50-talet. Vi får följa de två unga kvinnorna, Lila och Elena, under dras barndom och tidiga ungdom. De är ständigt utsatta för våld och trakasserier. Det är en tuff miljö de växer upp i med maffians söner ständigt närvarande. Lila är den smarta tuffa tjejen som inte fortsätter sin skolgång och Elena den ordentliga som jobbar på med sina studier. Mellan raderna i boken kan man skönja ett rop på hjälp för att få slut på alla hot och dolda agendor. Ett rop om social rättvisa och jämnställdhet mellan kvinnor och män. Fattigdomen i efterkrigstidens Italien var säkert roten till förtryck, våld och orättvisor. 

I bokcirkeln hade vi lite olika omdömen; en fascinerande bladvändare, lite intressant men mycket uppradande av händelser och jo lite intressant även om kvinnornas känslor inte alltid var i fokus. Vi kände inte av det sensuella språket som  någon recensent gjort.  Och trots det kände några av oss för att läsa fortsättningen. Elena Ferrante har skrivit fyra böcker om dessa två kvinnor. EF är en pseudonym som avslöjades för ett år sedan som Anita Raja, en kvinnlig översättare. Vem författaren verkligen är, har inte ens Google svar på.