1976 åkte jag från Landskrona till Istanbul med tåg. Byte i Billeberga. Det var kanske inte den berömda Orientexpressen (OE) men rutten var snarlik.
I Agatha Christies bok OE är det en resa för överklassen och deras uppassare. Det är vinter och tåget blir stående i en snödriva i ovädret på Balkan. Och då sker mordet, mordet som ska få sin lösning under den tid tåget står stilla. Tågvagnen och de resande i den är avgränsningen o Hercule Poirot ger sig i kast med att nysta i gåtan. Utan att avslöja något oväntat löser naturligtvis denna excentriske belgare fallet genom att använda sina grå celler. Något han är väldigt duktig på, enligt honom själv.
Vi var eniga om att det var en spännande bok och att lösningen, som kommer i slutet när alla är samlade på klassiskt maner, håller oss läsare på halster. Detektivromanen, som skrevs på 30-talet, håller måttet än idag om man bortser från många fördomar. Ett exempel; italienare är de som använder kniv som mordvapen. Agatha Christie gör HP till en fördomsfull person, eller är det AC själv som har dessa åsikter. Det ligger i tiden är kanske en förklaring.
Tidsandan med överklassens tveksamma charm och människosyn är inte helt inaktuell. Skuld, rädsla och hämnd är teman i boken. Kommer rättvisa att skipas? eller… Läs denna klassiker och skriv en kommentar.
