Nu på Kudumbams kontor, lite mindre än det förra, men de är färre i personalen nu så det är lagom stort. Här utgår man ifrån och här håller man kontakt med olika nätverk, andra organisationer mm. Det ligger i bottenvåningen på ett hus här i bostadskvarteren längs en väldigt lugn och fridfull gata.
Förmiddagen har jag tillbringat med chefen Oswald, som entusiastiskt berättat om verksamheten och hur han ser på den de närmsta åren framöver.
Det finns planer på hur man kan utveckla ekologisk odling och hur nätverk etableras för att nå ut till småodlare så även de kan ställa om till ekologiskt.
Försöksgården, Kolunji, ligger en bit från staden – det blir imorgon.
Just nu busar ett gäng apor utanför fönstret och för oväsen med soptunnorna.
En av de frågor man får är om det finns ormar. Det finns orm! Ute på landet finns det många och många olika arter. På baksidan, en bit bort från träningscentret visade Mohan mig en grop med lite bråte, sten och grenar, kvistar mm – Här finns både kobra och en art av huggorm, Russel viper, sa han. Och medan vi stod där kikade ett nyfiket huvud upp bland alla grenar, men var snabbt försvunnen igen. En brun snok.
Bilden är skinnet som blir kvar när en orm ömsat.
Torsdag morgon och på väg i buss ackompanjerad av indisk Bollywood-musik på hög volym. TV, två stycken, med DVD och de är avstängda. Busstationen är full med bussar och alla ska fram samtidigt. På något vis tråcklar vi oss ut ur röran och vidare ut ur Batlagundu, min gamla hemstad.
Jag ska till Trichy, byte i Dindigul, för att hälsa på en annan organisation, Kudumbam. Deras verksamhet är mycket den samma som cirheps, men har också en försöksgård för ekologisk odling. På organisationen lär det finnas två svenska volontärer som går en kurs på Biskops-Arnös folkhögskola.
Kudumbam är tamil och betyder familj.
Lite dogma över videon, befintligt ljus och ljud !! och inget stativ
Här i byn finns en brunn, en helt öppen brunn som man kan hinka vatten ifrån. Här finns också två små vattentorn. Vattnet i brunnen räcker inte på långa vägar utan nu har det lokal panchayat (sammanslutning av några byar) satsat på en ledning. Vid foten har man borrat ner till 1000 feet, ca 300 m som leds till respektive by och ska täcka behovet. Vatten pumpas till tornen och sedan ut till hushållen. Men det är begränsat till en timme varannan dag.
Så varannan dag samlar man vatten i färggranna tunnor. En del hus har vattentank och då fyller man på den med hjälp av lagom stora kärl. På bilden, Chandra och en fylld vattentunna som ska ner i tanken under huset.
Runt de stora städerna har småbrukare insett att det är mer lönsamt att sälja vatten i stan än att använda det till lantbruket!
Vid träningscentret står ett av de största träd jag någonsin sett, ett ficus religiosa eller banjan som de säger här.
Vid foten av trädet har man arrangerat ett litet altare (eller vad det kan kallas) som man pryder med blommor, och vid högtider, mat, och annat som man offrar till gudarna.
Bybor från de olika byar ikring kommer och lagar en god lunch på nyslaktad get och färska grönsaker. Samtidigt ber man till gudarna och nu om regn.
Ett sådant magnifikt träd – inte konstigt att det är heligt.
På väg hem fr Madurai stannade vi till vid en plantskola. Och den var imponerande, med alla sina tropiska växter. Här fanns stcklingar, ympade plantor och frösådda, och många olika arter. En stor mångfald med andra ord. Hit kommer stadsbor och handlar prydnadsväxter och hit kommer bybor för att handla nyttoväxter; mango, papaya, cashew, teak, mm
Plantorna var satta i olika stora plastpåsar, genialiskt.
Det blev några inköp, hibiskusen var mäktig!
Chandra har ett eget hus som bebos av väldigt många människor. När jag jobbade här för sju år sedan hade hon ett riktigt kyffe till hus, charmigt månne men som sagt ett kyffe.
För några år sedan rev hon rubbet och byggde nytt, ett hus i två våningar med takterrass. Ett väldigt fint hus – ett av de finare i byn.
Rummet innanför entrén är rummet där allting händer, här tittar man på TV, läser läxor, äter sina måltider, gör sig iordning inför en ny skoldag/arbetsdag etc- ett riktigt vardagsrum.
Här en gatubild i centrum av miljonstaden. Mc är det mest behändiga sättet att färdas, eller en tuc-tuc, trehjulig taxi, baby cab, motor rickshaw, den lilla taxin har många namn.
Och så en bild på en av de viktigaste inrättningarna, te-stället, det här strategiskt i ett gathörn. Alla dricker te, med mycket socker och mjölk, och det är starkt.
Madurai är en stor stad, över miljonen. Turister från hela Indien vallfärdar hit för att se templen. Och de är imponerande. Genom stan rinner, just nu ganska trögt, floden Vaiga. Flodområdet, med bankar och allt är brett och här finns tillfälle för heliga kor att beta. Någon tvättar kläder, full aktivitet.
När regnen kommer, om de kommer, tvättas allt undan och försvinner ut i Indiska oceanen.
På ett par ställen längs floden har byggföretag flashiga andelslägenheter i stor kontrast till övrig bebyggelse.
En snabbt växande medelklass vill ha bättre bostäder med AC, egen bil etc
Indien förändras snabbt.
Mitt på vägbanan ligger en hög av sorghum med sina rödaktiga små kärnor. Här kallas den för svart (black) sorghum. Den ligger där på vägen för att bli tröskad. Bilar, motorcyklar mfl kör över högen och av trillar kärnorna. Det är det sädesslag som trots allt gett lite avkastning denna säsong.
Ris kräver mycket mer vatten och en torr säsong som denna krävs mycken bevattning. Sorghum anses som fattigmansgröda och det är synd för den smakar både bra och är nyttigare än ris.
När kvällen kommer sopas kärnorna ihop och proceduren upprepas, trafiken är inte så tät på byvägen!
