Den av turister ostörda stranden (förra inlägget från Indien) får kanske inte vara orörd så länge till. Här byggs det och det byggs strandnära. Kanske alltför nära med tanke på ett opålitligt hav när det kommer till global uppvärmning och havsnivåer. Är det verkligen något att satsa på? Här var i vart fall bygget på gång för fullt och de som gör mycket av det tunga jobbet är kvinnor; bära grus, bära sand bära cement osv. Här är de hårt arbetande kvinnorna på bild;
F Scott Fitzgerald skrev en omvälvande roman på 20-talet om sin samtid. En roman som har analyserats och vänts ut och in på ett otal gånger. Så det var med stor förväntan vi antog utmaning – att läsa denna generationsroman. Men ack, inte var det så mycket att komma med, hur kan denna vara så viktig i litteraturhistorien? En roman, lite långsam, tristess råder och rika människor är dekadenta och glamouren är allt annat än glamour. Men det kanske det som var grejen, en skildring av dekadens, frigjordhet (som inte var så frigjord).
Fester avlöser varandra och ingen verkar lycklig. I fotnoter och slutkommentaren finns en del av förklaringen till succén; alla samtida referenser och ironiska anspelningar till den tidens snackisar. Och mycket av “name dropping”. F Scott Fitzgerald verkar ha levt ett liknande liv själv och när alkoholen tog överhand minskade också hans egen produktion och kvalité.
Det är ju trevligt att ha läst den, denna litterära milstolpe. Filmen kanske man skulle se, eller inte?
Sevärdheterna i Kanyakumari är snabbt avverkade, staty på klippa, monument på klippa, båda stenhögarna värda att se. Kritvit kyrka och så lite till, men det mest spännande var stranden väster om den lilla staden och dit gick jag en tidig morgon. Indian fish eagle, fiskörn, syntes bland måsarna. Fiskeflottan med dess kanotliknande farkoster kom in mot strand och nu några bilder från en playa utan turister;
I staden Kanyakumari möts oceanerna, det är Bengaliska viken, Arabiska havet och Indiska oceanen som möts här.
och här kommer några bilder – lite fler än i februari när jag bloggade (14/2) på plats. Några utifrån de två klipporna som fått hysa var sitt monument, ett över en tänkare och en staty över Tamil Nadus stora poet.
Och från fastlandet ett minnesmärke över offren för tsunamin 2004, en blå kobraliknande skulptur, kobran som beskyddar likt Vishnu som omger sig med kobror. Eller är det helt enkelt en våg som väller in.
Se bilderna;
Och här kommer fortsättningen på den marknad vi besökte (förra inlägget) och den fortsatte på andra sidan vägen med fiskmarknad. Jag tror grönsakshandlare inte gillar fiskhandlare, inte i Indien i vart fall. Fräscha väldoftande grönsaker av alla de slag vägrar att beblanda sig med fisk som luktar speciellt; hav och salt och ja hm fisk! Här såldes fisk av alla de slag och i alla storlekar och former och den biologiska mångfalden var tydlig. Här fanns fisk från Indiska Oceanen, men också från sjöar och floder och kanske även en och annan odlad fisk från damm.
Räkor, krabbor, musslor och mycket annat fanns till försäljning. Allt detta i 35 graders värme och under ett stort vasstak för att minska värmen något. Här kommer bilder;
I Trichy finns en av landets största verkstäder för järnvägens alla lok och vagnar. Järnvägen är en av Indiens största arbetsgivare, mer än en miljon människor är anställda av den statliga järnvägen. Indien har världens mest omfattande järnvägsnät. Så här i Trichy finns några av alla dessa anställda. De kommer till denna marknad en gång i veckan, söndag förmiddag, och här finns allt och lite till. När vi är här är det varmt, och solen står högt och ger tuffa skuggor och stora kontraster – svårfotograferat, men kika trots allt och förundras över folklivet och alla dessa varor. Som vanligt finns det en större bild, klicka på respektive foto. Nästa inlägg kommer med bilder på den del av marknaden som saluförde fisk;
Nu kommer lite bilder från södra Indien, och här var jag hela februari, i stort sett. Med bas i byn Veelinaykenpatty, hos Mohan och Chandra. De är de som driver organisationen Cirhep, Centre for improved rural health and environmental protection som arbetar med viktiga projekt för miljö och människor i byarna i organisationens närhet.
Vidare besökte jag Kudumbam, en liknande organisation i Trichy, träffade Ozwald, Poppy och Suresh, fick insikt i allt de gör fick även följa med till deras ekologiska mönstergård, Kolunji.
Jag hann även med att besöka TED-trust, och Mr Ranganathan, en eldsjäl när det gäller ekologisk odling. Dessutom driver han en skola som nu växtt och blivit en av de större i området (en bit söder om Chennai).
Keystone, som håller till i Nilgirisbergen, blir nästa gång.
Så här följer nu några inlägg med bilder som jag gärna vill dela med mig av och först några porträtt på kvinnor på landsbygd och några utanför ett tempel, alla hårt arbetande kvinnor.
Öknen väster om Jaisalmer är Tharöknen, en av de mest befolkade öknarna i världen. Det växer en hel del buskar och små träd och vid en och annan oas samlas en klunga hus. En kanal har byggts från norr för att förse öknen med bevattningsvatten. På några få ställen finns det sammanhängande sanddyner och den vi besökte gjorde sig bra i kvällsljuset.
På vår väg ut i öknen passerade vi en övergiven by som jag skrev om i januari (26/1).
Här är bilderna, mest öken och den första från den förfallna byn.
I de trånga gränderna finns mer eller mindre fina byggnader och så mitt i alltihop ser man dessa Havelis, små stadspalats byggda av rika köpmän under 1500 och fram till 1800-tal. En gång magnifika skryt/statuspalats allt för att markera makt och rikedom.
Då var det kanske även en symbol för förtryck och maktgalenskap, nu är det en självklar del av den kultur som tillhör Jaisalmers vardag.
Några bilder på ett Haveli, och vidare, några på krematoriet beläget på en kulle en bit norr om staden.
Ytterligare en dörr
