Stor romankonst står det på framsidan av boken. Vi var överens om att upplevelsen av boken inte var så stor, men ändå en läsvärd berättelse, eller snarare en väv av berättelser. Den börjar lite tamt med en rätt ointressant del berättad av Ellinor som sedan tas över av Max, en obehaglig flerspråkig författare. Och sedan knyts allt ihop av Lucrezia, dotter dotter till en skandalomsusad markisinna.
Kärlek, svek, förödmjukelser, mäns kvinnosyn, och mycket mer förmedlar romanen. Och den stora romankonsten kommer i den senare tredjedelen av historien – läs den så förstår ni vad vi menar.
En bok för en bokcirkel, vi hade en hel del att diskutera, och kanske inte för semesterveckan (om ni har nån sån kvar i höst).
