Lång promis. När solen börjar dala och temperaturen sjunker till lagom nivå brukar jag ta en promis i omgivningarna. Det är en hel del aktiviteter på några fält och jag får syn på en tröska som är i full gång. Det står en sky av gulvita blad runt traktor och tröskverk. Två grabbar langar upp till en tredje, uppe på maskinen, som fyller på. Och så rasslar det till och gula kärnor fyller på kärlet på andra sidan maskinen. Majskolvarna är tröskade.
Jodå, man odlar majs här och skörden verkar god. Kärnorna används sedan som kycklingfoder. Några majsbröd blir det inte.
Royal Enfield är den verkliga skönheten här när det gäller motorcyklar, en pärla.
Den tillverkades i England fram till 70-talet, sen la man ner tillverkningen. Ett indiskt företag var intresserade och tog över tillverkningen. Fabriken ligger nu i Jaipur och där kommer ut ca 30 – 35.000 per år.
Dunket från motorn påminner lite om fiskebåt, ett härligt dovt dunk.
Den lär numera importeras även till Sverige.
En klassisk MC som man nog ska ta sig fram med i maklig takt, en riktig glidare.
Jag tar en tur genom byn när fortbildningen känns lite långsam. Allt är på tamil, jag får det mesta översatt, men, som sagt jag tar en paus.
Mina kompisar sitter i skuggan vid templet och ägnar sig åt ett slags brädspel. Jag är mer än välkommen. De känner väl på sig att även jag är pansjo. De är kanske inte så bra på att förklara, eller om det är jag som…. men efter några omgångar har jag reglerna någotsånär klara för mig. Jag passar på att ta några bilder på mina nya vänner. När jag lämnar dem efter en stund känner jag stelheten i mina leder och här sitter gubbarna med korslagda ben i flera timmar.
Idag är det full aktivitet här ute på träningscentret. Stora grytan med ris kokar och grönsaker puttrar, det ska bli lunch för 30 – 40 personer. De kommer från olika byar och är medlemmar i vattenkommittéer som sköter byarnas vatttenhushållning.
Här är även presidenter för två olika Panschyat med för att få lite insikt. Ett par från den statliga banken finns också på plats.
Gruppdiskussionerna är livliga och det finns mycket att fundera kring.
Två dagar ska de var här. Ett bra sätt att uppdatera och verkligen betona vikten av vatttenhushållning.
Först en bild på deltagarna och sedan från köket, vedeldat och tjejerna som jobbar där.
Det är inte det lättaste att fånga fågel med en mobilkamera. I morse kom dock ett par olika arter och gjorde mig sällskap. Dom två stor som ser ut som korpar är en brednäbbad kråka. Och den lilla på antennen är en sädesärla, indisk version (white browed)
Jag har inte kommit ut så mycket på skådning som jag tänkt men har ändå prickat in en del roliga pippiar;
ett par olika örnarter, pelikaner, gam, hackspett, blåkråka, biätare och en liten uggla med läte påminnande om en groda.
Håll i er, här kommer en video från baksätet av en rickshaw på kvällen i Trichy.
Trafiken är intensiv och reglerna diffusa. Men alla följer samma regler, i stort sett. Man kan inte annat än beundra dessa rickshawförares smidiga sätt att leta sig fram i myllret. En liten glimt av ordnat kaos;
Video kommer, uppkoppling något dålig nu på förmiddan, hav tålamod!
Jo, vän av ordning, vi hann med lunch innan jag reste från Trichy. Surechs fru blir förargad; – Du skulle ju sagt till så hade lunchen varit klar!
Vi äter en väldigt god lunch på ett bra matställe, här kallat hotell, som även har ett rum med AC. Men nej tack till AC, ett väldigt effektivt sätt att bli förkyld på.
Och lunch här kallas meals. Man betalar i kassan, får en biljett och sedan, väl på plats, ett bananblad. Först riset, sedan alla dessa röror som har olika namn; sambar, dalh, mfl och det avslutas med curd, den vita näst längst till vänster. Den längst till vänster är desserten, söt risröra med cashew och russin.
Jämför med inlägget från Rajasthan den 11/1, och den thali jag då hade framför mig.
Idag blev det nostalgitripp, pratade med Suresh hel förmiddag, hann även med att hälsa på den gamle, numera pensionerade, administratören. Han kom ihåg mina besök med ett stort leende.
Suresh delade med sig av de senaste rönen om ekologisk odling och hur han även engagerat sig i ett nätverk mot genmodifierade växter, GMO. GMO kanske inte är ett problem i sig men det kräver nytt utsäde vart år, något som inte småbrukare fixar, de vill spara utsäde för att minska kostnader för sin odling. Att ta sitt eget utsäde borde vara en självklar rättighet, Farmers Right. Det är jätteviktigt för familjejordbrukens överlevnad här.
Vi tog vägen förbi Suresh hem innan det var dags för återfärd till min bas hos Mohan och Chandra.
Äntligen, här kommer ett av dessa monumentala verk, templen i Tiruchchirappalli, Trichy, Sri Ranganathaswamy templet. Det är ett stort område, bland de största hinduiska som fortfarande är aktiva. Under december och januari besöks templen av en miljon människor.
Man möts av det högsta tornet, Rajagopuram, den kungliga ingången, 72 meter högt, rikligt dekorerat med gudafigurer.
I det centrala rummet ligger guden, Ranganatha och halvsover, en version av guden Vishnu, guden som skyddar och bevarar. In till det allra heligaste får jag som icke hindu inte komma.
Inom området finns ett otal olika tempel med sina pojarum där man ber och lägger några blommor, lite frukt mm.
När solen dalar och vi tänkte dra oss hemåt drar trummor och trumpeter igång. En av gudasymbolerna bärs ut ur ett av templen och bärs till den öppna platsen vid Rajagopuram. Människor samlas, bakom ett förhänge håller ett gäng Brahminer poja, bön. Och swish ridån går ner och folket jublar. Sedan bjuds på Pongal, en söt grötaktig anrättning till alla.
Idag söndag har Poppy tagit hand om mig. Dvs hon har mycket entusiastisk berättat om hur hon jobbar och vilka goda resultat det blir. Mycket handlar om att ställa om till ekologisk odling och hushålla med vatten. Vattenkrävande grödor som ris och sockerrör borde ersättas med mindre krävande som hirs och sorghum.
Man stöttar kvinnogrupper på olika vis också. Något man tagit tag i nu under senare år är att stötta de ung kvinnor som blir utnyttjade av textilindustrin. Industrin lockar med bonus efter ett visst antal år och på så vis blir de kvar under urusla arbetsvillkor eftersom bonusen uteblir om man säger upp sig innan kontraktstidens är över.
Istället för att återvända efter en ledighet erbjuder Kudumbam tjejerna utbildning och hjälp till att start egen verksamhet. Det har gått över förväntan bra.
Efter en intressant förmiddag fick jag följa med Poppy hem och träffa hennes familj. Och lunch, indisk hemlagad lunch, wow.
Och ett familjefoto framför det nya huset.
