En liten rackare som till slut visar sig. Sjunger fint och har fullt upp denna morgon. Och ett ögonblick sitter den där och kanske undrar vem jag är. Det hände för ett par dagar sedan när grönskan var skir och vitsipporna nyutslagna. Tänk vad fint det är när april går över i maj.
Fågeln var på väg åt ett håll och tittade åt det andra. Beskuren så att det blir bra linjer av björken och rätt proportioner i bilden – eller hur 🙂
Ut och lyssna på fågelsång och P1 har goda tips så man kan lära sig att känna igen fågelsång. Det lär finnas någon app också…
Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig. Så heter en samling kåserier som Mark skrivit. Boken är från 2010 och texterna samlade något år innan dess. Vi hade den som högläsning under någon vecka. Det passade den bra till. Lättsamma och med en del seriösa funderingar. Inramning med morfar blev behållningen tillsammans med Ilon Wiklands illustrationer. Många av texterna var dock mindre genomtänkta och hade kanske mått bra av att cylinder-arkiveras.
Helheten; en ok bok när man fikar på eftermiddagen med starkt kaffe och kanelbulle.
En dinosaurie sticker fram huvudet i grönskan, lekpark i Dindigul.
Veckans bild vecka 16, 2023
Även i Indien finns dinosaurieparker. Dessa djur fascinerar inte bara våra unga utan unga i hela vår värld. Tänk att de har vandrat runt här för några miljoner år sedan. Den här (vilken art det nu är) ses i en passande djungelmiljö. Inramad av grönska. Även detta en bild av Indien, ett land som rymmer så mycket.
Hej alla följare och spontanbesökare. Gilla och kommentera! Här är ytterligare en bild från Dindigul, metropolen norr om Batlagunda. Dindigul är en stad med station och dubbelt så många innevånare som B. Här ett gäng bufflar som står mitt i soporna och med kalv som söker efter ät/tuggbart. En livlig kommers med många besökare och många lantbrukare med allehanda varor/djur/mm att sälja/byta. Bilden är inramad av palmernas kronor och soporna nederst i bild. En talande bild med många funderingar kring livet i Indien.
Nu återupptar jag nostalgitrippen till Indien. Och här en ung man som ska sälja höns på marknaden. Här en grann tupp som bör betinga ett bra pris. Atmosfären runt oss kan man känna genom att bara titta på fotot, en kaosartad ordning. Mycket folk som basunerar ut sina varor, ett lätt dis i luften av små eldar för att värma te. En motorcykel, färggranna saris och vi står i skugga. Samtidigt som det är liv och rörelse har vi stannat upp i denna kommers för att beundra en tupp. Kanske till grytan eller till ett nytt hem i ny hönsgård.
Just nu går programmet; Världens sämsta indier på SVT 1. David Batra utmanas att klara sig som en indier av Malin Mendel. Indien ligger i tiden, och det är tredje säsongen. Dindigul, en lite större stad än Batlagundu, där vi bodde. Ytterligare bilder från Dindugul kommer.
Annandag påsk och Konstrunda i Landskrona och här vid Konsthallen blommar olika scilla med olika nyanser av blått. Verkligen ett hav av blommor. En invasiv art, men en art som inte gör så stor skada under de imponerande bokarna mfl trädslag. Tips; vänd mobilen uppochner när du tar bilden så behöver du inte böja alltför mycket på ryggen. Den gula blomman är vårlök.
Nu blir det en paus när det gäller indienbilder. Idag lite trädgårdsnatur. Våra ringduvor kuttrar ikapp, ett inte alltid uppskattat vårtecken. Den här satt i vårt fina äppelträd och slumrade. Och så vaknade den till och kikade med sin intensiva blick. Den är vaksam. och så hoar den, ett femstavigt hoande – lätt att skilja den ifrån andra duvarter.
Snart är häckningen igång och det blir tuffa dagar för dessa fredens symboler. Ringduvan fick sin ring tack vare att dess skapare höll den om halsen mellan pekfingret och tummen. Den var vit och målades grå – då blev det som en vit ring vid halsen.
Här är det hotell som jag ofta tog in på när jag reste till Chennai. I efterhand har jag förstått att de nekade indier logi – ett märkligt beteende hos en uthyrare/hotellägare. Trots allt ett ok ställe för oss – men hade jag vetat hade jag tagit in i grannhotellet.
Bilden är tagen på innegården, en lugn plats jämfört med hur det är på gatan utanför. Här i kvarteret fanns även en restaurang på taket av ett av hotellen – också det en bit från gatans hektiska liv. Bilden är tagen en gråmulen dag i Chennai (Madras). Det har regnat, det är oktober och regnen har kommit igång. Vattnet forsar längs gator men på bakgården försvinner vattnet snabbt. Många delar av staden har system för att fånga upp vatten inför sommarens vattenbrist.
Indien har många sidor. I dagarna besöker författaren Arundhati Roy Sverige. Hon säger; ”Indien är inte en demokrati” vidare i DNs artikel kan man läsa; Författaren och aktivisten Arundhati Roy ser inte längre sitt hemland Indien som en demokrati. Med upptrappat våld mot muslimer, inskränkt yttrandefrihet och förföljelser av oppositionella. – Om man är snäll kan man kalla Indien för en auktoritär stat, men det är för snällt, säger hon.
Läs mer om Arundhati Roy i DN 27/3 2023. Och hennes böcker är mycket läsvärda. De små tingens gud, är en bok som var och en borde läsa!
Här vid den stora dammen, kraftverksdamm, ligger en fin park som vi besökte tillsammans med byns barn.Här fanns inte bara grönska (i betongrabatt) här fanns en lekplats och hela tiden hördes vattnet forsa ut över kanten ner i den nästan torrlagda flodfåran. Hit gick färden med barnen i ett par större minibussar. Många glada miner och lyckliga tillrop. Kvinnorna i byn hade skickat med mat som värmdes och utfärden var fulländad.
Bilden ger först ett lite rörigt intryck, sedan upptäcker man linjerna som samlas i den härliga skapelsen i fonden. Ett tak med kula på. En hund tittar förvånat/nyfiket på och det hände en hel del i bilden.
Utfärden var en en del av den Naturskola som drivs för bybarnen. Allt för att lära sig olika aspekter på människans påverkan. Ett spännande avbrott för barn som annars inte får lämna sin by så ofta. Ett led i en biståndsatsning. Och så var det där med bistånd – varför ska vi släppa målet om 1 % bistånd – FY och USCH på er som bestämmer.
Vardagslivet i indisk stad är livligt, smått kaotiskt och stressande. Men inte för en indier, eller… Det här verkar vara normaltillståndet i medelstor stad, Madurai med 1 miljon innevånare och månne några till. Alla har sina uppgifter och många rör sig på gatorna samtidigt. Denna mini-cab eller toktok (tock-tock) är en smidig sak som kan ta många och kan röra sig smidigt i den täta trafiken.
Föraren är skarp, men bara en siluett och omgivningen lite överexponerad och lite diffus. Det är så man upplever en färd i en toktok. Prisvärt och dessa förare hittar i vimlet. Turister blir lurade? Nä, de tar ofta extra betalt av dem som har råd – turister ska betala för sig!!
Bilden som sådan säger inget om förarens sociala status, men det är ett slitigt jobb och ofta är det många hemmavid som är beroende av inkomsten. Fotot berättar mer om vardagen i storstaden och att här ger de allra flesta upphov till ett väldigt litet ekologiskt fotavtryck.
